Folk, Fä & mittemellan.

En sak som aldrig slutar fascinera mig och som till stor del bidrar till mina återkommande besök i de Svenska fjällen är folket. Man skulle kunna förledas att tro att människor dras till bergstrakterna för att slippa just folksamlingar och avnjuta en stunds ro för sig själv. Det är i och för sig en halv sanning men jag värdesätter just tillfällena som bjuds på en stunds samtal med stugvärdar och annat folk man träffar uppe på plats. Den minsta gemensamma nämnaren för ett samtal är ju typ uppfylld med tanke på var man befinner sig. Det behöver inte vara svårare än en fråga hur turen har gått så långt eller vart de vandrare man möter är på väg.

Med dessa rätt så frekvent återkommande mötena kommer också tillfällen då man stöter på individer man undrar hur det skall sluta för... Människor som antingen inte vet vad de håller på med alls, eller det folket som bara är förvirrade. Typ damen som jag & L mötte på väg från STF Alesjaure. Vi tyckte det såg lite konstigt ut när en person kommer bärande på två stora Nettokassar i stället för en rygga. Att damen i fråga sedan inte hade något som helst i klädväg förutom en vacker, men ack så, i sammanhanget ofunkis sommarklänning på sig, fick oss att undra ännu mer. Enligt Peter som för tillfället var värd på stationen, hade kvinnan först gått Söderut längs Kungsleden men vänt på klacken för att gå mot Norr helt sonika för att hon fann att solen var lite irriterande i hennes ögon! I kassarna hade hon sin enda friluftsmat, fryspizza. Undrar hur det gick?

Kom in till en station längs Kungleden utanför Sarek där vi fann ett par Danska tjejer sittandes inne i en hörna. Vi förstod rätt snabbt att dessa inte hade haft en god tur in i det som anses vara en av Europas sista "riktiga" vildmarker. Den ena av tjejerna satt och grät ohejdbart och de andra i sällskapet var inte riktigt enligt den hurtfriska mentaliteten som brukar genomsyra folket som kommit in till civilisationen efter ett besök i Sarek. Försynt drog vi oss stilla därifrån utan störa sällskapet. Fick senare reda på att dessa resenärer i en anda av äventyrlighet hade tagit sig an nationalparken utan som mycket som ett uns av erfarenhet vad det gäller vandring i dylik miljö. Trots att det på de allra flesta ställen som nämner Sarek som resmål oftast brukar varna för att inte åka dit utan erforderlig kunskap. Den ena tjejen hade gått ner sig vid ett försök att vada en jokk och släpats med det strida vattenflödet en bra bit. Sinnesnärvaro hade hon dock så hon slet sig loss ur ryggsäcken och kom på så sätt ur forsens grepp. Upptäckte strax därpå att all matlagningskapacitet SAMT navigeringutrustning nu var på väg i en hissnande fart på väg mot Rapaselet. Om vi säger som såhär: En situation som helst undvikes i Sarek.

Naturen kan vara ett fruktansvärt oförlåtande ställe och är man lite oförsiktig så kan olyckan strax vara framme. I vissa områden som anses vara speciellt krävande, kan räddningen vara ett eller två dygn bort & allt som oftast fungerar inte mobiltelefonen till annat än som väckarklocka. Räkna kallt med att den enda räddningstyrkan på plats är ni själva och planera därefter. Var ödmjuk inför naturens krafter och villkor, ta inga korkade risker!

Destinationer & fartdårar.

Efter den första vårvärmen ( ? ) infann sig på Lunds station på väg hem infinner sig ett stadium av mild eufori. Inser att det strax kommer att vara den dagen då jag beställer biljetterna upp till Enafors i Jämtland - en utmärkt startpunkt om man skall vandra Triangeln. Det skall bli så skönt att stiga av tåget, spänna på sig ryggan & ta de första stegen bort mot Silverfallet en bit upp i backen mot Snasahögarna. Förra året så var min & Ls form inte direkt strålande men detta hade mindre betydelse då terrängen runt i området där vi ämnade vandra inte är särskilt svår. Det blev ett par toppar i alla fall!

Har ännu inte bestämt oss för om det blir en tur tillsammans eller om det blir en solotur. Det återstår att se. Vilket alternativ det än faller på så vet jag om att Jämtlandstriangeln erbjuder ett otal tillfällen för lite lätt bestigning. Fick för mig att jag skulle samla ihop så många av STFs medaljer för toppbestigningar i området & fortsätta med detta i år med. Siktar in mig på Storsnasen & Syltoppen bland annat. Har vid tidigare resor i området varit uppe på ett par av områdets mycket trevliga bergmassiv och fick ett oförglömligt intryck med mig hem efter att ha bestigit Helags ( 1797 möh ).

Planen är att ta mig god tid för denna resa, om jag räknat rätt kommer jag att under detta år tillbringa tjugoen dagar i området. En trevlig äldre dam jag råkade på i en restaurangvagn på väg hem från en vandring på Kungsleden frågade lite försynt: Vad gör man i Triangeln så länge?
Jag svarade att man tar det VÄLDIGT lugnt och tar vara på varje tillfälle man kan att koppla av med lite mat & sol. Annars är det ju tyvärr brukligt att försöka pressa in så mycket så möjligt på den korta tiden man är på semester. Oavsett destination...

Ni har säkert om ni tillbringat tid längs någon led lite mer Norrut sett eller råkat på dessa jäktade individer som i halsbrytande fart måste ta sig framåt, gärna en dagsetapp eller tre i stöten. Undrande står man & ser dessa stackars människor fara fram längs leder samt spänger. Vart är de på väg i en sådan fart, varför har de så bråttom? Hinner de verkligen se & uppleva någonting av det som drar mig till fjälls? Vyerna, stämningen, människorna och den generösa ro man kan få uppleva i trakterna runt om de svenska bergen om man tar sig tid?

Måtte jag aldrig ha så bråttom - det måste vara som att åka motorcykel i 200 genom ett konstgalleri...