Resan utan slut.

I detta landskap av sten, vatten, snö & vind är förutsättningarna för människan starkt begränsade. Ingen värme, få tillfällen till skydd mot väder och vind. Lederna mellan bergen och hedarna är oftast mycket exponerade och utsatta. Även vid god väderlek kan ditt orienteringssinne spela dig ett spratt med oanade konsekvenser till följd.

Därför kommer de inte så frekvent förekommande typiska himmelsblå skyltarna väl till pass. Med dess relevanta och kortfattade information får man ett mycket bättre läge för sin fortsatta navigering längs dessa bergsstigar som oftast lades under tiden för de stora pilgrimsvandringarna mot Nidaros, nuvarande Trondheim.

Miljön förtjänar ett speciellt omnämnande: Ingenstans är väl våra fjäll så dramatiska så långt söderut som i just Jämtlandstriangeln.

Kebnekaisemassivet har sin charm i sitt högalpina majestät. Högst, störst och kanske mest känt. Akkamassivet likt en enorm borg med sina torn och tinnar, näst intill ointaglig där den ligger bortom allfartsvägarna. Sarek, detta vidsträckta och oexploaterade område. Europas sista vildmark med sitt alldeles fantastiska djurliv.
Och så Jämtlandstriangeln... Längst söderut av de högalpina områdena, likt ett bord med de fyra bergsmassiven belägna vid detta bords kanter. Bunnerfjällen, Sylmassivet, Snasahögarna och slutligen Helagsmassivet med Sveriges sydligast belägna glaciär.

År efter år kommer man tillbaks till ett eller fler av dessa områden på grund av skönheten, ödsligheten eller bara för själva äventyret.
Dock vet jag detta: Jag kommer i tid och otid, i gott eller dåligt väder att återvända till dessa tysta slumrande jättar. Så länge jag lever och tyar med, kommer jag att vandra i fjällen - likt en evig resa utan slut...

I år: Kungsleden VI

Det talas mycket om tävlingar nu i de Svenska fjällen. Det som började med en mild bris någon gång med KIMM och Åre Mountain Marathon har blåst upp till en storm med ett femtiotal tävlingar av mer eller mindre extrem karaktär. Det skall springas, kajakas, cyklas uphill, cyklas downhill, firas & hissas med en rasande fart upp & ner för de Svenska fjällsidorna i år! Allt i den goda multisportens namn. Det verkar dyka upp ett tiotal nya events per säsong nu...

Varför måste alla ha så bråttom?

Vanligt folk kan ju förledas att tro på trenden att du måste springa genom Fjällen ( se slutet på mitt förra inlägg ) vilket jag personligen tror INTE är det optimala sättet att uppleva en helg eller två i den Svenska fjällvärlden. Det kan ju vara som så att i sin iver att se så mycket så möjligt under en komprimerad tidsrymd, känns det som att ju fler mil man tillryggalägger på leden, desto mer valuta för pengarna får man.

Jag tror att man då skjuter förbi målet med en fjällvandring, detta bör ju vara att få sig en vacker naturupplevelse samt en laddning av energi i själen så att man bättre kan klara av vardagens slit? Det är i varje fall min bestämda uppfattning att en resa till bergen skall ta tid. En vacker, rofylld upplevelse med många inslag av de mycket exotiska samt rogivande platser Fjällen har att bjuda på.

Det är därför jag detta året har valt det minst komplicerade sättet att ta sig fram här. En lätt tältpackning med mitt Hilleberg Unna, maten köper jag & lagar i stugorna - bara ena foten framför den andra, från Vakkotavare till Abisko längs Kungsleden. Tanken att ta sig sig fram längs denna Fjällens motorväg tilltalar mig något enormt - vilken service av STF, vilket enormt vackert sätt att se sig om i Norra Sverige, ett stilla och bra nära orört paradis.

Leden startar i Vakkotavare precis 50 meter utanför bussen till Ritsem från Gällivare med en rejäl, brant stigning förbi trädgränsen och fortsätter därefter upp på den lättvandrade högplatån fram tills det man når båtlinjen till Teusajaure, en lika bekväm som vacker båttur - välkommet efter en dags promenad.

Efter Teusajaure kommer så en lika trevlig och kort vandring till Kaitumjaure och sedan vidare till Singistugorna. En avstickare in i Singivagge - kanske en topptur till Kebnekaise om vädret håller? Följer sedan Kungsleden vidare mot Sälkastugorna med dess efterlängtade sauna. En kall pilsner liggande i jokken utanför? Vem vet...? Tänkte ta senvägen upp till Nallostugan efter att ha sett ett av de mest isolerade ställena i Fjällen nämligen Unna Raitastugan vid randen ner i Unna Reidavaggi. Skall se om jag hittar Loco´s stegjärn, han glömde visst dom där för ett eller två år sedan.

Till Loco: Hittar jag dina stegjärn i Unna Raita skickar jag dom på posten!

Efter färden ner till Tjäktjaborgen bär det av till Alesjaure, ett av mina favoritställen av STFstationerna. De har allt, trevlig atmosfär, bra läge, en fullödig butik för påfyllning av förråden samt den alltid lika efterlängtade saunan! Dagen därpå leder promenaden till Unna Allakas vid den Svensk / Norska gränsen. Ett nytt ställe för mig, skall bli intressant!

Efter ha anlänt till Abiskojaure station kommer jag att försöka nå STF Kårsavagge som ligger belägen väl bortom allfärdsvägarna och efter detta blir det till Låktatjokka station aka "Hotell Frysihjäl". Den fina turen ner till Abisko via den gamla kåtan Kåppatjokka sedan linbanan utför Njulla efter en fika med bulle på linbanestationen. En välförtjänt trerätters middag med vin i Abiskostationens fantastiska restaurant på kvällen och sedan... You´ve guessed it folks - Sauna!

Efter cirka 150 kilometers färd med en hel del intressanta möten med människor, massor med fina bilder att skapa drömmar på när vintern återigen slutit sitt grepp om Sverige samt en hög med trevliga minnesbilder från leden sätter jag mig så i min egna kupé och åker hem till Södra Sverige igen. Ni ser mig säkert sitta där i den rullande bistron, drömmandes med blicken långt, långt bort i fjärran. Oförmögen att låta Kungsleden släppa sitt grepp om min numera leende själ.

Väder & Vind

Så har man då äntligen kommit iväg & hem igen! Så skönt att ännu en gång få njuta av vidderna, lugnet och allt det där andra som gör att man återvänder år efter år till de höga Nordiska platåerna. Maken till ställen man har hittat under resorna upp i Sverige måste vara sällsynta att träffa på. Jag tänker på Kebnekaises topp en solig dag strax efter midsommar, Kärkevagges mycket egendomliga landskap med alla dess klippformationer och det branta stupet vid Skierfe med dess fantastiska utsikt över Rapaselet. Tillfällen som dessa kommer att sitta kvar i all evighet - fastetsade på hjärnan.

Samma kan sägas om vädret jag & L hade detta året i Jämtland! Att resten av Sverige hade fått sig en släng av moder naturs värre humör detta året måtte väl INGEN ha missat. Översvämningar, stormar & annat elände mest hela tiden. Att kalla den säsongen som passerade de senaste månaderna för sommar hade nog varit att ta i?

Väl uppe i Enafors & av tåget tog det endast ett par timmar av mycket ostadigt och blåsigt uppehållsväder så kom regnet. Detta, för ett par tältare mycket otilltalande väder, höll i sig i mer än tolv dagar med endast ett par sporadiska tillfällen av lite sol & värme. Vad säger man? Det var bara att inse: Ibland har man en himla tur med vädret! Ibland inte...

Kanske hade det att göra med att vi åkte upp i fel period på året? Vi har tidigare år varit i Jämtlandstriangeln och då har vädret varit underbart med sol & varmt, endast ett enstaka tillfälle med regn & rusk. Det blir nog att rekommendera de som ämnar ta sig till Jämtland / Härjedalen att boka resan lite senare på året i Augusti / September då jag hoppas att vädret hunnit stabilisera sig en aning.

Detta årets absoluta höjdpunkt var annars bestigningen av Stora Härjångsstöten som skedde med utgångspunkt från STF Gåsen. Trevlig men svettbrytande tur upp till vad som jag bedömer vara en av de finaste utsiktspunkterna i Jämtlandsområdet. Tid för äventyret: 3,5 timmar upp & ner - REKOMMEDERAS!

Packningsproblem?

Det börjar som sagt att dra ihop sig till avfärd ut i den stora gröna fyrkanten. Med detta börjar också utrustningen titta fram ur garderoberna och skåpen. Det skall inventeras brännare, grytor & kastruller, tälten skall fram och testas, ryggan skall kollas över. Hela denna cirkusen föranleder oftast till ett ständigt funderande: Har jag nu rätt prylar med mig? Behöver jag köpa in en eller två nya grejor? Håller softshellfleecen en omgång till? Skall jag chansa på att sulorna på kängorna pallar ytterligare en säsong...?

Vårkanten kan vara en påfrestande tid för den köpglade, utrustningsstarke, prylfixerade naturälskaren. Nya kataloger från alla de kända & okända tillverkarna med nya fräscha oprövade koncept. Alltid finns det något nytt du inte visste du behövde i materialväg. Den nya jackan, ett nytt kök, en teknisk pinal som du bara inte kan vara utan.

Packningsfrågan är lika gammal som själva äventyret. Skall man packa lätt eller tungt? Advokaterna för de olika skolorna är många. En del hävdar att ALLT skall med, andra hävdar att säkerheten sitter i hastigheten. Själv har jag en trevlig princip då jag samlar ihop mina friluftsartiklar som skall med: Trestegsraketen!

1: Ta fram ALLT du tror kan komma att behöva eller har i din ägo & lägg upp hela samlingen på golvet.
2: Inse det vanvettiga i att ta med allt som ligger i en hyfsat stor hög mitt i vardagsrummet och sortera bort det absolut mest onödiga.
3: Ta en lång stund på dig och fundera på om du VERKLIGEN behöver med dig allt av det som blivit kvar efter sortering nr1.
4: Sortera bort dessa artiklar och titta sedan efter vad du har kvar.
5: Understiger dessa grejor 25 kg - jättebra! Se bara till att essa går ner i ryggan också..

Skall man komma riktigt lätt undan kan man upprepa dessa steg in absurdum, se bara till at du inte låter dumheten segra över säkerheten.

" Keep it light - Freeze at night"

Eufori?

Enligt en källa till bättre vetande så lär någon en gång ha påstått att den plats där människan trivs bäst & känner sig som mest trygg i sin omgivning vara ovan en stäpp eller savann, sittandes på en upphöjd position. En bergstopp varifrån denna människa kan distansera sig från allt som är hotfullt, att ha ett helikopterperspektiv på det hela. Det är lätt att förstå varför den urtida människan eller dess föregångare kände sig tryggare på lite höjd. Hoten kunde ses på långt håll och var från en eleverad position förmodligen lättare att bekämpa.

Visst har vi väl alla till mans stått där uppe och tittat ut över alltsammans någon gång och inte riktigt kunnat förklara varför det känns så förbålt bra, där & då?

För min egen del befann jag mig på en topp strax Väster om Keron när jag hittade ett lugn jag tidigare inte upplevt. Stillheten kom inte som ett slag. Nej, snarare krypande likt solens skugga över marken. Tystanden var så total med avsaknaden av rop och stoj. Ingen vind, inga motorer. TOTAL tystnad. Få är väl detta fenomen förunnat. Människor som lever ute i det fria, seglare & fiskare, yrkesverksamma ute i naturen.

Skrämmande men på samma gång enormt befriande! Tittade ut över ett helt fantastiskt landskap med berg så långt vyn sträckte sig, vattensystem och snö. Ingen bebyggelse, inga vägar, inga som helst synliga tecken på mänsklig närvaro - som om man genom ett trollslag hade blivit förflyttad till en tid och plats innan de första människorna fanns här för ett par hundratusen år sedan.

Vad gör man då som det bedårande stadsbarnet man är - uppvuxet bland höghus & betong? Försöker få täckning på mobilen eller börja vissla högt för sig själv? Blir helt tokig av den totala avsaknaden av ljud? Det är så tyst att din egen puls låter som ett ånglok inte för långt bort.

Nej, sätt dig ner på ditt liggunderlag. Ta fram ditt kök och laga till en kopp kaffe. Bara sitt där en bra stund så skall du se att det händer något väldigt lustigt. Du slappnar av, din puls saktar ner, du börjar upptäcka dofter i din miljö och du börjar le...

Folk, Fä & mittemellan.

En sak som aldrig slutar fascinera mig och som till stor del bidrar till mina återkommande besök i de Svenska fjällen är folket. Man skulle kunna förledas att tro att människor dras till bergstrakterna för att slippa just folksamlingar och avnjuta en stunds ro för sig själv. Det är i och för sig en halv sanning men jag värdesätter just tillfällena som bjuds på en stunds samtal med stugvärdar och annat folk man träffar uppe på plats. Den minsta gemensamma nämnaren för ett samtal är ju typ uppfylld med tanke på var man befinner sig. Det behöver inte vara svårare än en fråga hur turen har gått så långt eller vart de vandrare man möter är på väg.

Med dessa rätt så frekvent återkommande mötena kommer också tillfällen då man stöter på individer man undrar hur det skall sluta för... Människor som antingen inte vet vad de håller på med alls, eller det folket som bara är förvirrade. Typ damen som jag & L mötte på väg från STF Alesjaure. Vi tyckte det såg lite konstigt ut när en person kommer bärande på två stora Nettokassar i stället för en rygga. Att damen i fråga sedan inte hade något som helst i klädväg förutom en vacker, men ack så, i sammanhanget ofunkis sommarklänning på sig, fick oss att undra ännu mer. Enligt Peter som för tillfället var värd på stationen, hade kvinnan först gått Söderut längs Kungsleden men vänt på klacken för att gå mot Norr helt sonika för att hon fann att solen var lite irriterande i hennes ögon! I kassarna hade hon sin enda friluftsmat, fryspizza. Undrar hur det gick?

Kom in till en station längs Kungleden utanför Sarek där vi fann ett par Danska tjejer sittandes inne i en hörna. Vi förstod rätt snabbt att dessa inte hade haft en god tur in i det som anses vara en av Europas sista "riktiga" vildmarker. Den ena av tjejerna satt och grät ohejdbart och de andra i sällskapet var inte riktigt enligt den hurtfriska mentaliteten som brukar genomsyra folket som kommit in till civilisationen efter ett besök i Sarek. Försynt drog vi oss stilla därifrån utan störa sällskapet. Fick senare reda på att dessa resenärer i en anda av äventyrlighet hade tagit sig an nationalparken utan som mycket som ett uns av erfarenhet vad det gäller vandring i dylik miljö. Trots att det på de allra flesta ställen som nämner Sarek som resmål oftast brukar varna för att inte åka dit utan erforderlig kunskap. Den ena tjejen hade gått ner sig vid ett försök att vada en jokk och släpats med det strida vattenflödet en bra bit. Sinnesnärvaro hade hon dock så hon slet sig loss ur ryggsäcken och kom på så sätt ur forsens grepp. Upptäckte strax därpå att all matlagningskapacitet SAMT navigeringutrustning nu var på väg i en hissnande fart på väg mot Rapaselet. Om vi säger som såhär: En situation som helst undvikes i Sarek.

Naturen kan vara ett fruktansvärt oförlåtande ställe och är man lite oförsiktig så kan olyckan strax vara framme. I vissa områden som anses vara speciellt krävande, kan räddningen vara ett eller två dygn bort & allt som oftast fungerar inte mobiltelefonen till annat än som väckarklocka. Räkna kallt med att den enda räddningstyrkan på plats är ni själva och planera därefter. Var ödmjuk inför naturens krafter och villkor, ta inga korkade risker!

Destinationer & fartdårar.

Efter den första vårvärmen ( ? ) infann sig på Lunds station på väg hem infinner sig ett stadium av mild eufori. Inser att det strax kommer att vara den dagen då jag beställer biljetterna upp till Enafors i Jämtland - en utmärkt startpunkt om man skall vandra Triangeln. Det skall bli så skönt att stiga av tåget, spänna på sig ryggan & ta de första stegen bort mot Silverfallet en bit upp i backen mot Snasahögarna. Förra året så var min & Ls form inte direkt strålande men detta hade mindre betydelse då terrängen runt i området där vi ämnade vandra inte är särskilt svår. Det blev ett par toppar i alla fall!

Har ännu inte bestämt oss för om det blir en tur tillsammans eller om det blir en solotur. Det återstår att se. Vilket alternativ det än faller på så vet jag om att Jämtlandstriangeln erbjuder ett otal tillfällen för lite lätt bestigning. Fick för mig att jag skulle samla ihop så många av STFs medaljer för toppbestigningar i området & fortsätta med detta i år med. Siktar in mig på Storsnasen & Syltoppen bland annat. Har vid tidigare resor i området varit uppe på ett par av områdets mycket trevliga bergmassiv och fick ett oförglömligt intryck med mig hem efter att ha bestigit Helags ( 1797 möh ).

Planen är att ta mig god tid för denna resa, om jag räknat rätt kommer jag att under detta år tillbringa tjugoen dagar i området. En trevlig äldre dam jag råkade på i en restaurangvagn på väg hem från en vandring på Kungsleden frågade lite försynt: Vad gör man i Triangeln så länge?
Jag svarade att man tar det VÄLDIGT lugnt och tar vara på varje tillfälle man kan att koppla av med lite mat & sol. Annars är det ju tyvärr brukligt att försöka pressa in så mycket så möjligt på den korta tiden man är på semester. Oavsett destination...

Ni har säkert om ni tillbringat tid längs någon led lite mer Norrut sett eller råkat på dessa jäktade individer som i halsbrytande fart måste ta sig framåt, gärna en dagsetapp eller tre i stöten. Undrande står man & ser dessa stackars människor fara fram längs leder samt spänger. Vart är de på väg i en sådan fart, varför har de så bråttom? Hinner de verkligen se & uppleva någonting av det som drar mig till fjälls? Vyerna, stämningen, människorna och den generösa ro man kan få uppleva i trakterna runt om de svenska bergen om man tar sig tid?

Måtte jag aldrig ha så bråttom - det måste vara som att åka motorcykel i 200 genom ett konstgalleri...