Eufori?

Enligt en källa till bättre vetande så lär någon en gång ha påstått att den plats där människan trivs bäst & känner sig som mest trygg i sin omgivning vara ovan en stäpp eller savann, sittandes på en upphöjd position. En bergstopp varifrån denna människa kan distansera sig från allt som är hotfullt, att ha ett helikopterperspektiv på det hela. Det är lätt att förstå varför den urtida människan eller dess föregångare kände sig tryggare på lite höjd. Hoten kunde ses på långt håll och var från en eleverad position förmodligen lättare att bekämpa.

Visst har vi väl alla till mans stått där uppe och tittat ut över alltsammans någon gång och inte riktigt kunnat förklara varför det känns så förbålt bra, där & då?

För min egen del befann jag mig på en topp strax Väster om Keron när jag hittade ett lugn jag tidigare inte upplevt. Stillheten kom inte som ett slag. Nej, snarare krypande likt solens skugga över marken. Tystanden var så total med avsaknaden av rop och stoj. Ingen vind, inga motorer. TOTAL tystnad. Få är väl detta fenomen förunnat. Människor som lever ute i det fria, seglare & fiskare, yrkesverksamma ute i naturen.

Skrämmande men på samma gång enormt befriande! Tittade ut över ett helt fantastiskt landskap med berg så långt vyn sträckte sig, vattensystem och snö. Ingen bebyggelse, inga vägar, inga som helst synliga tecken på mänsklig närvaro - som om man genom ett trollslag hade blivit förflyttad till en tid och plats innan de första människorna fanns här för ett par hundratusen år sedan.

Vad gör man då som det bedårande stadsbarnet man är - uppvuxet bland höghus & betong? Försöker få täckning på mobilen eller börja vissla högt för sig själv? Blir helt tokig av den totala avsaknaden av ljud? Det är så tyst att din egen puls låter som ett ånglok inte för långt bort.

Nej, sätt dig ner på ditt liggunderlag. Ta fram ditt kök och laga till en kopp kaffe. Bara sitt där en bra stund så skall du se att det händer något väldigt lustigt. Du slappnar av, din puls saktar ner, du börjar upptäcka dofter i din miljö och du börjar le...