Resan utan slut.

I detta landskap av sten, vatten, snö & vind är förutsättningarna för människan starkt begränsade. Ingen värme, få tillfällen till skydd mot väder och vind. Lederna mellan bergen och hedarna är oftast mycket exponerade och utsatta. Även vid god väderlek kan ditt orienteringssinne spela dig ett spratt med oanade konsekvenser till följd.

Därför kommer de inte så frekvent förekommande typiska himmelsblå skyltarna väl till pass. Med dess relevanta och kortfattade information får man ett mycket bättre läge för sin fortsatta navigering längs dessa bergsstigar som oftast lades under tiden för de stora pilgrimsvandringarna mot Nidaros, nuvarande Trondheim.

Miljön förtjänar ett speciellt omnämnande: Ingenstans är väl våra fjäll så dramatiska så långt söderut som i just Jämtlandstriangeln.

Kebnekaisemassivet har sin charm i sitt högalpina majestät. Högst, störst och kanske mest känt. Akkamassivet likt en enorm borg med sina torn och tinnar, näst intill ointaglig där den ligger bortom allfartsvägarna. Sarek, detta vidsträckta och oexploaterade område. Europas sista vildmark med sitt alldeles fantastiska djurliv.
Och så Jämtlandstriangeln... Längst söderut av de högalpina områdena, likt ett bord med de fyra bergsmassiven belägna vid detta bords kanter. Bunnerfjällen, Sylmassivet, Snasahögarna och slutligen Helagsmassivet med Sveriges sydligast belägna glaciär.

År efter år kommer man tillbaks till ett eller fler av dessa områden på grund av skönheten, ödsligheten eller bara för själva äventyret.
Dock vet jag detta: Jag kommer i tid och otid, i gott eller dåligt väder att återvända till dessa tysta slumrande jättar. Så länge jag lever och tyar med, kommer jag att vandra i fjällen - likt en evig resa utan slut...

I år: Kungsleden VI

Det talas mycket om tävlingar nu i de Svenska fjällen. Det som började med en mild bris någon gång med KIMM och Åre Mountain Marathon har blåst upp till en storm med ett femtiotal tävlingar av mer eller mindre extrem karaktär. Det skall springas, kajakas, cyklas uphill, cyklas downhill, firas & hissas med en rasande fart upp & ner för de Svenska fjällsidorna i år! Allt i den goda multisportens namn. Det verkar dyka upp ett tiotal nya events per säsong nu...

Varför måste alla ha så bråttom?

Vanligt folk kan ju förledas att tro på trenden att du måste springa genom Fjällen ( se slutet på mitt förra inlägg ) vilket jag personligen tror INTE är det optimala sättet att uppleva en helg eller två i den Svenska fjällvärlden. Det kan ju vara som så att i sin iver att se så mycket så möjligt under en komprimerad tidsrymd, känns det som att ju fler mil man tillryggalägger på leden, desto mer valuta för pengarna får man.

Jag tror att man då skjuter förbi målet med en fjällvandring, detta bör ju vara att få sig en vacker naturupplevelse samt en laddning av energi i själen så att man bättre kan klara av vardagens slit? Det är i varje fall min bestämda uppfattning att en resa till bergen skall ta tid. En vacker, rofylld upplevelse med många inslag av de mycket exotiska samt rogivande platser Fjällen har att bjuda på.

Det är därför jag detta året har valt det minst komplicerade sättet att ta sig fram här. En lätt tältpackning med mitt Hilleberg Unna, maten köper jag & lagar i stugorna - bara ena foten framför den andra, från Vakkotavare till Abisko längs Kungsleden. Tanken att ta sig sig fram längs denna Fjällens motorväg tilltalar mig något enormt - vilken service av STF, vilket enormt vackert sätt att se sig om i Norra Sverige, ett stilla och bra nära orört paradis.

Leden startar i Vakkotavare precis 50 meter utanför bussen till Ritsem från Gällivare med en rejäl, brant stigning förbi trädgränsen och fortsätter därefter upp på den lättvandrade högplatån fram tills det man når båtlinjen till Teusajaure, en lika bekväm som vacker båttur - välkommet efter en dags promenad.

Efter Teusajaure kommer så en lika trevlig och kort vandring till Kaitumjaure och sedan vidare till Singistugorna. En avstickare in i Singivagge - kanske en topptur till Kebnekaise om vädret håller? Följer sedan Kungsleden vidare mot Sälkastugorna med dess efterlängtade sauna. En kall pilsner liggande i jokken utanför? Vem vet...? Tänkte ta senvägen upp till Nallostugan efter att ha sett ett av de mest isolerade ställena i Fjällen nämligen Unna Raitastugan vid randen ner i Unna Reidavaggi. Skall se om jag hittar Loco´s stegjärn, han glömde visst dom där för ett eller två år sedan.

Till Loco: Hittar jag dina stegjärn i Unna Raita skickar jag dom på posten!

Efter färden ner till Tjäktjaborgen bär det av till Alesjaure, ett av mina favoritställen av STFstationerna. De har allt, trevlig atmosfär, bra läge, en fullödig butik för påfyllning av förråden samt den alltid lika efterlängtade saunan! Dagen därpå leder promenaden till Unna Allakas vid den Svensk / Norska gränsen. Ett nytt ställe för mig, skall bli intressant!

Efter ha anlänt till Abiskojaure station kommer jag att försöka nå STF Kårsavagge som ligger belägen väl bortom allfärdsvägarna och efter detta blir det till Låktatjokka station aka "Hotell Frysihjäl". Den fina turen ner till Abisko via den gamla kåtan Kåppatjokka sedan linbanan utför Njulla efter en fika med bulle på linbanestationen. En välförtjänt trerätters middag med vin i Abiskostationens fantastiska restaurant på kvällen och sedan... You´ve guessed it folks - Sauna!

Efter cirka 150 kilometers färd med en hel del intressanta möten med människor, massor med fina bilder att skapa drömmar på när vintern återigen slutit sitt grepp om Sverige samt en hög med trevliga minnesbilder från leden sätter jag mig så i min egna kupé och åker hem till Södra Sverige igen. Ni ser mig säkert sitta där i den rullande bistron, drömmandes med blicken långt, långt bort i fjärran. Oförmögen att låta Kungsleden släppa sitt grepp om min numera leende själ.